Veronica Sandström
Tack vare er så är jag aldrig ensam Martin vet inte när han första gången såg hennes tårar droppa ned över den välfyllda tallriken hon hade framför sig. Scenen var alltid densamma: Malin, den unga blonda content creatorn, hade en gigantisk måltid framför sig av de mest frestande rätter och hon streamade live medan hon åt samtidigt som hon berättade om hennes senaste dejtinghaveri. Han hade sett henne mumsa i sig högar av wokad biff med grönsaker, servera nygräddad Beef Wellington med krämigt potatismos eller avnjuta råbiff med kapris och en gyllene äggula. Själv åt han sällan kött. Det var något med den trådiga konsistensen som fick honom att må illa. Men att se henne äta var … magiskt. Han var förtrollad och det fick honom att inte känna sig så ensam.
En dag i september, när hon dukar fram en mustig Boeuf bourguignon framför kameran, mörk som en skogstjärn, förändras allt. Som vanligt så ler hon mot kameran, ringljuset reflekteras i hennes stora ögon. Hennes hår faller i perfekta lockar över hennes axlar och han kan ana klyftan av hennes bröst i urringningen. Sminket är som vanligt perfekt lagd. Hon tar för sig av grytan och tuggar en stund innan hon börjar prata. ”Minns ni Niklas, som jag träffade för ett par veckor sen? Mäklaren som jag tillbringade en helg i Paris med. Ja, han gjorde slut.” Hennes ansikte förvrids och hon döljer ögonen i händerna. Han kan tydligt höra hur hon kämpar mot tårarna. Försöker snörvla så tyst som möjligt. Men så tar hon sig samman, ler tillgjort och tar en till munfull av grytan.
”Allt jag ville var att slippa vara så ensam,” säger hon med darrande röst och sen tittar hon in i kameran: ”Men jag har ju er förstås. Det inser jag nu. Tack vare er så är jag aldrig ensam.”
Hon ler brett så de kritvita tänderna syntes. På något vis så känns det som hon talar direkt till honom och en värme sprider sig i hans inre. Hon visar upp den djupa tallriken; hon är uppenbart stolt över sin kreation. ”Jag tror jag kommer att pausa dejtandet ett tag. Eller ja, åtminstone tills jag kommit över Niklas.” Hennes ögon får ett tomt uttryck, som om hon tänker på något som hon inte vill säga.
”Men han finns ändå kvar hos mig,” mumlar hon fram mellan tuggorna och han anar ett minspel som han inte riktigt känner igen. Orden är knappt hörbara. Sedan ler hon igen mot kameran och börjar beskriva ingredienserna mer ingående: morötter, lök och potatis från en ekologisk gård, ett mustigt franskt rödvin, smör från en lokal bonde och högrev. Ja, högreven är verkligen en lokal produkt. En riktig pärla bland ingredienserna. Högrev a la Niklas.
Leende lyfter hon upp något ur grytan och håller upp det framför kameran. Kylan sprider sin inom honom när han ser vad det är: ett avhugget finger.
