Milagros Espinoza
Utan titel
Jag åt maten – men maten åt mig.
Det märktes inte först.
Det som låg på tallriken såg ut som liv, luktade rätt, bar samma namn som allt annat.
Men kroppen svarade i ett annat språk, ett jag inte förstod, den drog sig undan som om den inte kände igen det jag gav den.
Jag fortsatte, för det var ju mat, det var så man gjorde.
Sedan gav de det som skulle bära – det som alltid ges.
Men något i mig började förändras.
Små krafter – många nog för att till slut ta över.
Tills något vände – det var inget stort ögonblick, ingen dramatik.
Samma bord, samma rörelse.
Men något i det jag gav den nu bar en annan riktning.
Jag åt igen.
Den här gången stannar det kvar, som om kroppen äntligen tog emot.
Jag trodde att mat var något allmänt, nu vet jag att den bär på olika öden.
Och att samma handling kan vara början på ett slut –
eller början på ett liv.
