Maria Härdner
Fläderblom
”Känner du? Det är helt otroligt. Det doftar som hos mormor på landet.” Mitt hjärta börjar bulta och ögonen tåras. Jag blundar och andas in ljudligt med näsan. ”Det luktar verkligen barndom.”
”Vad menar du? Jag känner inget alls. Inget mer än något som stinker… Alltså, luktar det inte kattkiss? Eller är det något gammalt? Det sticker liksom.” Han tittar på mig med sina pliriga bruna ögon och jag ser på hans grimaserande att han inte alls känner det.
”Jag tänker att du inte har gjort det? När jag var liten tog min mormor alltid med mig ut i trädgården när det var dags. I ena handen höll hon mig och i den andra en plastpåse och en sekatör. När fläderbusken blommade gällde det att man var där för att plocka. Efter ett par varma dagar kunde blommorna ha blivit bruna och dem ville man inte göra saft på.”
”Faktiskt har jag aldrig gjort det.” Han ler mot mig och jag känner att mina kinder blir varma.
”När vi plockade stod vi nära varandra och mormor böjde ned grenen för att jag lättare skulle nå. Försiktigt tog jag en och en och för varje klase jag lade ned i påsen räknade vi tillsammans. Det skulle totalt vara 30 fläderklasar med finaste benvita blommor. Det sägs att bara doften av ett fläderkok kan ta över ett helt kök. Ja, till och med så att vissa personer måste lämna rummet för att slippa den söta, lite unkna doften. Det är nog så du känner det?”
Han böjer sig fram och kysser mig och tar min hand i sin. Vi tittar båda bort mot det lilla torpet på andra sidan av den prunkande trädgården. Det är bara dagar före midsommar och naturen visar upp sin allra bästa sida. Olika nyanser av grönt ackompanjeras av en ljusblå himmel. Vi ser mäklaren på trappan som trots värmen står i sin kavaj med slipsen hårt knuten i halsen. Hur han delar ut ett av sina prospekt till en kvinna med hästsvans. Bredvid henne står en äldre man som pratar högt om att byta ut fönster samtidigt som han pekar upp mot övervåningen.
”Schhh… Vi gör det! Kom, vi plockar fläder!” Jag tar min hand ur hans och känner med handen i jackfickan. ”Perfekt! Två hundbajspåsar. Det borde gå att få plats med alla om vi trycker ned dem.” Med ens känner jag mig ivrig som ett barn som ska göra något jag egentligen inte får. Han ser på mig och vi börjar skratta.
Jag drar honom med mig mot fläderbusken vars grenar bildar som ett parasoll över det lilla trädgårdsbordet. Ovanför oss är gröna blad och klasar med benvita blommor. Några bin flyger in bland grenarna. Jag blir yr av den söta doften. Känner mig nästan berusad av vetskapen om att jag ska få koka min egen flädersaft och fortsätta med något generationer före mig alltid har gjort.
