Frida Svarvar
Rätten Skålen placeras framför henne och servitören ger henne ett litet leende. Merci säger hon försiktigt och ser ner på det som lagts framför henne. Hon vet inte vad hon ska tänka, annat än att det här är planen. Det här är steget till att hon ska bli annorlunda.
När hon fortfarande var hemma hade hon läst i guideboken att rätten är en utmaning och att man får en annan typ av service när man beställt den. Som om det bildas ett osynligt band mellan gästen och servitören. Efter att ha läst det, visste hon att hon måste besöka restaurangen.
Hon skulle bli en person som inte var rädd för något. Bli en av dem som alltid verkade få en nära relation till personalen på restauranger. Som kunde beställa vin utan att fråga om tips, för att sedan få medhåll från servitören. En person som vågade äta ute själv, gå på gatan utan att väja för någon, beställa det hon ville och sluta härma alla andra. Hon ville känna att hon inte var ensam. Så hon bestämde sig för att resa iväg och tänkte att om hon besöker restaurangen och beställer den där rätten så måste något förändras.
Den är förvånansvärt vit. Hon hade föreställt sig att den skulle vara rosa och serveras uppskuren. Men den guppar runt i en brun buljong och är helt intakt. Det doftar gott och hon vet vad som står på spel. Ändå måste hon ta sats. Efter en stor klunk vin lyfter hon skeden. Hon börjar med att smaka på buljongen. Sedan låter hon skeden sjunka igenom det vita. Det går lätt, lite som med en mousse. Hon tänker att om man ska äta djur, då ska man äta alla delar. Det här är inte värre än något annat. Hon kan inte känna efter så mycket, absolut inte tugga, bara svälja sked efter sked. Efter några minuter är den slut. Det simmar några vita rester i buljongen men hon låter det vara.
Hon känner efter. Har något förändrats? Hon ser ut över restaurangen, på de andra gästerna. Hon ser ett par som delar på samma rätt som hon precis åt. Kvinnan fnissar, medan mannen ser mest äcklad ut. Vid ett hörnbord sitter en man och läser en bok. Hon försöker få kontakt med servitören, men det finns inget osynligt band. Det är lika svårt som vanligt. Hon ser ner i skålen och inser att ingenting har förändrats. Hon är lika osäker, lika osynlig. Den enda skillnaden är att hon har ätit en kalvhjärna.
