Axel Bard Bringéus
Den är för tunn
Jag rör i grytan. Sväljer. Köttfärssåsen är för tunn. Jag vet att hon kommer säga det.
Det smäller. Olle välter köksstolarna. En efter en slår de i golvet. Hon säger inget. Har blicken fast i skärmen. Det är Nadja som vrålar. Skriker åt sin bror.
Jag hittar inte grytlapparna. Tre snabba steg mot köksbordet. Handtagen bränner. Glödande stål mot fingergopparna. Kastrullen slår i bordet. En brun såsvåg slafsar över kanten.
Hon vänder telefonen upp och ner. Skakar på huvudet. Ser ut genom fönstret. Ser hon inte stolarna som ligger utslagna längs golvet? Ser hon inte Olle luta sig över kastrullen? “Är det morötter i? Jag älskar inte morötter.” Hör hon inte kylskåpsdörren smacka? “Snälla Nadja, ingen ketchup.” Hör hon inte mig?
Jag blundar. Känner kastrullkanten, hettan från såsen, fingrarna som blir varma. Kladdiga.
Jag öppnar ögonen. Hon stirrar rakt på mig. Mitt i en tugga.
Jag knäpper upp skjortan med min fria hand. Släpper henne inte med blicken. Hör Olles gaffel slå i golvet. Ser honom i ögonvrån. Hur han gapar.
Köttfärsen svider mot mitt bröst.
Jag drar ner byxorna. Kalsongerna. Hasar mig fram längs bordet. Tallrikar, glas, bestick kraschar, klirrar, slår.
Hon reser sig. Stolen välter.
Grytan är tung. Såsen flyter trögt över mitt bröst. Jag smetar. Smetar. Vrålar. Skälver. Nadja lägger handen för munnen. Riktar telefonen. “Pappa. Oh my god. Oh my god. Oh my god.”
Jag hör hennes steg. Hur hon kliver upp intill mig. Tar min hand. Viskar. “Den är för tunn.”
